I söndags var vi äntligen tillbaka ute på tävlingsbanorna för första gången sedan början av sommaren. Har haft fullt upp med jobb så tyvärr blev det kanske inte den supermega aktiva agilitysäsong jag drömde om. Mina tävlingsnerver börjar äntligen bli något bättre så denna gång kunde jag faktiskt äta en halv frukost och en banan på tävlingsplatsen. Framsteg! Förvånansvärt nog har jag framförallt Fasa att tacka för det, hon visar sådant lugn på tävlingsplatsen att jag har svårt att hålla kvar de negativa tankarna som annars enkelt tar över.

Tävlingen började tidigt på morgonen, som vanligt. Morgondaggen låg kvar i gräset när vi kom fram, tackade högre makter över att jag faktiskt har investerat i ett par bra skor. Förstår inte hur jag tidigare kunde springa agility i lite vad som helst, om jag ens försöker springa i något annat nu för tiden känner jag mig otroligt stabil.

Dagens första lopp var en agilityklass, den var rätt typiskt "agilityklass-ettig", flertalet långa raksträckor och inga konstiga linjer. En relativt enkel bana bortsett från att det är just dessa vi är rysligt dåliga på. Första fyra hinderna kändes inte speciellt utmanande men så kom hinder nummer fem som krävde en halvskarp vid sväng. Det stog två andra hinder i närheten som jag kände på mig att Fasa enkelt skulle "råka" ta i förbifarten. Min plan var då att ligga på henne lite i femman så att hon inte fick utrymme till att ta sig lite friheter. Problemet var ju bara att efter svängen kom ju självklart en raksträcka upp till andra sidan planen, raksträckan slutade med en 90 graders böjd tunnel och två hopphinder framför den, självfallet var det bara ett av dessa hinder som skulle tas och sedan svängas mot balansen. Jag vet med mig att eftersom jag kommer behöva hålla henne hårt i hinder fem kommer jag hamna efter och under en så pass lång raksträcka kommer Fasa hinna få upp farten, aldrig att jag skulle lyckas ta mig upp och bryta henne från att ta båda hopphinderna.

Klurade ett bra tag under banvandringen på hur jag skulle göra för att hinna före henne så att jag verkligen kunde dra bort henne från linjen innan balansen. Det ända resultat jag kom fram till blev att hoppas på att jag var snabbare än vad jag trodde och hoppas på att Fasa kunde suga på tunneln så pass hårt att jag kunde gena rätt ordentligt. Efter balansen var det bara ner på ett hinder med supertajt sväng innan slalom och sedan var det bara de två slutsträckorna.  

 

Resultatet blev inte riktigt som planerat. Kände mig otroligt missnöjd efteråt. Fasa kändes ofokuserad och det är inte alls likt henne. Det vi har lagt mest krut på detta år har varit svängar och kontaktfält men ändå var det just dessa två som brast. Inte för att hon får några fel i resultatet av det då hon faktiskt träffade kontaktfälten och domaren skiter i hur hon svänger så kändes det tufft för mig. Först fuskade hon på A-hindret och drog innan fri-kommandot och sen gick balansen alldeles för långsamt.

Även om allt kändes ostabilt, våra svängar var klumpiga, vad jag ens gör för att bryta henne innan balansen vet jag inte men vi lyckades klara "våra" fällor. Sen så kommer det, efter balansen, stället vi diskade oss på. Det kändes otroligt onödigt, det var inte ens en fara jag hade tänkt på och kändes inte alls som något svårt men tydligen lyckades vi inte hålla ihop hela vägen in i mål. Egentligen är jag okej med en disk men det kändes surt att diska oss på det sättet.

Hoppklassen var en rätt klurig och otroligt rolig bana. När vi går in på planen kommer jag dock på att jag har min tjocktröja på mig, en otroligt klumpig sådan. Grips av panik och tänker att "äsch jag hinner slänga av den". I samma stund som jag tittar ner för att leta fram blixtlåset upptäcker jag även att jag hade glömt bort att byta tillbaka till mina skor. Hade med mig ett par reservskor att gå runt i för att inte slita på de jg har när vi kör men jag glömde bort att byta tillbaka innan vårat lopp. Paniken fullständigt rusar i kroppen och jag överväger starkt att skrika vänta för att sedan springa bort till tältet och byta. Hindrar mig själv från det, funktionärerna skulle väl blivit rasande ifall jag hade fullföljt något sådant. Bestämmer mig för att försöka strunta i det och fokusera på min hund och agilityn, se det som störningsträning åt mig själv.

 

Precis när jag ger Fasa startkommando kommer jag på mig själv med att ha slarvat med början under banvandringen då jag var så fokuserad på klurigheterna mot slutet. Inser att jag inte alls minns vart vi ska, lite svag skrik och panik men på något sätt hittar vi oss fram rätt. Fasa var bra mycket mer med under detta lopp och hon kunde till och med svänga relativt fint. Jag är sedan sen i typ alla byten vilket resulterar i två nästan-krockar, lyckas dock styra upp det och känner hur Fasa faktiskt är på min sida. Vi jobbar för en gångs skull med varandra och kommer i mål med en av de bästa känslor som finns. Vi kommer runt felfritt, vi och ett annat ekipage klarade oss runt felfritt. Inte nog med det så hade vi klassens bästa tid med 12sekunder till tvåan. Ni som känner mig vet att jag nojar över att Fasa aldrig kommer vara snabb nog så detta var verkligen behövligt. 

Vi vann hoppklassen och tog därmed vår tredje hopp-pinne så nu är det grönt ljus till att flytta upp henne i tvåan. Vi är inte riktigt redo för det egentligen men kunde inte stå emot att kolla om det fanns några hoppklass 2or i närheten. En är nu på lördag men tyvärr ska pappa och Fasa tävla spår då så troligtvis blir det inte att vi flyttar upp för ens i mitten av oktober. 

Kändes rätt skönt ändå att få testa våra vingar på tävling igen, har nu en klarare bild av hur vi ska ta oss vidare i vår träning och jag längtar tills vi kan sätta planen i verket.