Under tiden Sveriges fantastiska landslag sprang agility på VM-arenan för en vecka sedan så befann jag mig på en lerig agilityplan norr om Stockholm. En agilityklass 1 skulle vi eventuellt köra, vågar inte riktigt släppa in Fasa på en agilityplan där underlaget inte är speciellt bra. Bromsen på den där malleungen är lite småtrasig så riken blir att hon går all in och bryter benen av sig ifall det är halt.

Regnet höll sig lyckligtvis nästan helt borta så vi vågade oss in på planen och mitt sug efter att få till "den där perfekta rundan" var enorm. Den där illamående nervositeten var knappt där, istället for adrenalinet inom mig likt en pudel som fått fnatt. 

Fasa gjorde nästan för första gången på tävling riktigt fina kontaktfält på alla kontaktfältshinder. Skulle ha önskat lite mer fart på balansen men det har helt klart blivit en förbättring och jag tycker nog allt att den blir bättre för varje start vi gör. Tyvärr så stressade jag lite mycket vilket orsakade slarvig och otydlig handling som i sin tur resulterade i en disk.

I lördags körde vi debut i klass 2, dock endast hoppklass eftersom vi fortfarande saknar två agilitypinnar. I ren panik på grund av att vi faktiskt knappt har tränat agility denna månad så hyrde jag hundhallen. Sådär absolut sista minuten träning klockan 22-23 kvällen före tävling.

Fokuset låg främst av allt på "lydnads-agility", pressade henne rätt mycket för att verkligen trycka på att hon måste lyssna och inte endast får ta det hinder hon känner för. Började träningen med ett hinder placerat mellan ingångarna på en böjd tunnel.

Denna övning var faktiskt förvånansvärt bra för oss. Som sagt bokade jag hallen i sista sekunden, visste att jag ville köra tunneldiskriminering men utöver det så fick det bli lite små improviserat. Hittade denna kombination av Eva Marie och det blev nog allt en ögonöppnare för både mig och Fasa. Vi har inte tränat så mycket på hörn om jag ska vara ärlig. Så vi testade oss fram, filmade och klockade en del för att verkligen se vad som passade oss. Hade även med mig mina agilitynördiga vänner Astrid samt Ella så vi bollade lite ideér och klurade på det tillsammans.

När det väl var tävlingsdagen så visade sig den där illamående nervositeten och jag lyckades skapa flertalet mardrömsscenarion bara i bilen på väg dit. Jag har ju faktiskt aldrig varit uppe i klass 2 tidigare så visste inte alls vad jag kunde förvänta mig. Hjärnspökena tog över och det var precis som när jag för första gången skulle tävla inom hund. Kände mig så liten bland alla erfarna, kändes inte som att vi hade rätten att vara där. Tryckte ner mig själv rätt mycket innan banvandringen. Lyckades hitta lite bekanta ansikten under banvandringen som jag kunde fundera tillsammans med. Banan var rolig och det var mycket fler valmöjligheter än vad jag tidigare fått på tävlingar. Extra härligt med mer diskuterande kring detaljer. Känns många gånger som att klass ett mest handlar om att överleva, här var det lite mer agility och lite nördigare vilket jag absolut älskar. 

När det väl var vår tur hade jag inte så värst höga förväntningar. Ägnade större tiden av banvandringen åt hinder 1-10 och insåg när det endast var ett fåtal hundar kvar tills vår start att jag inte mindes hur resten av banan gick. Varken jag eller Fasa är vana vid en bana som kräver så pass många byten men om jag ska vara ärlig så kändes det så mycket bättre. Jag hade en mycket större kontroll över min hund vilket gav mig möjligheten att faktiskt fokusera mer på vad jag själv skulle göra.

Vid tredje hindret skulle hon svänga och min tanke var att jag skulle kunna dra lite tidigare och hinna till andra sidan av tunneln som var hinder nummer 4. Tyvärr så gled hon ut i svängen så jag blev kvar längre än planerat för att verkligen försöka bromsa upp henne. Det gjorde att jag inte hann ta mig till andra sidan av tunneln så blev lite skrik och panik så tyvärr en vägran på hinder nummer 5 plus det kostade oss rejält mycket tid. Sedan var det en sväng i slutet efter en rak tunnel där hon inte gick tillräckligt tajt så hon for förbi hopphindret vilket gav en andra vägran. Tänkte inte ens på att göra en tunnel-brake så där får jag verkligen skylla mig själv. Vi kom i mål på 10 fel och jag var nog i chock. Trodde att det skulle bli pannkaka av det hela så att vi inte diskade oss var ett under. 

Klippte lite i videon och klockade hur fort det skulle gått om vi inte hade lyckats dra på oss felen, runt 35,5 sekunder skulle vi ha hamnat på. Klassens snabbaste tid var 35,1 och tvåan kom i mål på 41,12 så vi skulle haft klassens snabbaste tid vilket känns otroligt häftigt. Trode inte att våra tider skulle kunna konkurrera i klass två men det kanske finns en chans att de faktiskt står sig. 

Är riktigt glad över att jag för första gången faktiskt fick utmana henne lite i slalomet på tävling. Jag vet ju att på träning klarar hon av att jag lämnar henne i slalomet och springer i förväg men har aldrig haft möjligheten att testa det i tävlingsmiljö eftersom banan inte riktigt tillåtit det. Kändes så skönt att efter strulet i starten kunna glänsa lite där. Lyckades även få till en japan lite sådär halvfint också vilket kändes kul.