Årets tröga start har vi lagt bakom oss, med tävlingar i sikte och regelbunden träning så är vi äntligen igång med agilityn igen. 

 När vi pausar agilityn har starten alltid gått käpp rätt åt skogen sedan tre gånger ner i diket. Med andra ord, uppstarten brukar vara en katastrof. Fasa går all in bat-shit-crazy och flyger runt som om tassarna stod i brand. Vi har fått backa bak många steg varje uppstart för att fröken malle har svårt att hålla ihop vilket resulterar i stress och att hon enkelt går ur hand. I år planerade jag länge för hur jag skulle introducera agilityn på ett vettigt sätt för henne så att jag fick med huvudet från början. 

 Kan stolt och lyckligt säga att min plan fungerade över förväntan, detalj- samt teknikmässigt så har hon helt klart tappat mycket men hon känns mer öppen i huvudet än någonsin. Tycker att vi just nu ligger i en rätt så fin balans mellan handlerfokus och hinderfokus vilket alltid har varit en av våra största svagheter. Fasa har tidigare haft ett något för starkt hindersug som inte varit det enklaste att kontrollera. Speciellt när min handling inte riktigt är den bästa, allt som oftast får hon information för sent vilket i sin tur leder till att hon tar egna initiativ men vi rör oss i rätt riktning just nu känner jag. 

 När vi var iväg i måndags vågade jag släppa lite utav mitt kontrollbehov och lita på Fasa. Vilken känsla! Uppstarten har gått så pass bra att jag vågade mig på en ordentlig kombination. Hon skötte sin del i princip perfekt utefter mina kriterier. Jag fastnar enkelt i att endast träna hunden, ljuger för mig själv och intalar mig att jag jobbar på våra svagheter. Visst jobbar jag med svagheter men inte riktigt mina egna, i princip bara Fasas. Eftersom ingen kedja är starkare än den svagaste länken måste jag ta tag i och öppna ögonen för de utmaningar som verkligen hindrar oss. Den största just nu är mig. 

 Fokuset för min träning hamnade framförallt på att klura ut bästa möjliga sättet att stötta och hjälpa henne i olika situationer med svängar. Vanliga wraps brukar fungera rätt bra men stjärnor (de fyra hopphinderna till höger) har jag rätt svårt för. Vill ju ut och trycka på linjen mellan hinderna så att hon får en god förutsättning för att fortsätta svänga. Måste dock alltid röra mig så djupt in vilket gör att jag hamnar en bra bit efter, ska fortsätta klura på den. Utöver svängarna så blev det mestadels enkla blindbyten, tycker att de är lite otäcka att göra. Dels med tanke på att jag riskerar att krocka med 30kg malleunge men också eftersom jag måste släppa lite på kontrollen och lita mer på Fasa. 

 Fasa är jag som sagt riktigt nöjd med, kände att jag kunde lita på henne och hon skötte sina delar fint. Min egen insatts kunde definitivt ha varit bättre men detta är ju svagheten vi jobbar med så något perfekt resultat väntar jag mig inte på en gång. Jag är inte alltför erfaren när det kommer till handling plus knät strular en del efter att jag flera gånger har halkat i vinter. Även om träningen är tuffare för min egen del nu så känns det bra att ta tag i detta, till våren kommer vi dessutom få guidning av Annica Aller så nu jäklar ska vi utvecklas!