Vi är i full gång med träningen, tyvärr går det något trögt för tillfället. Det känns som att vi krigar i motvind, hur jag än vrider och vänder på det hela lyckas jag inte se vägen framför mig. Mycket träning har vi fått till men jag lyckas inte hitta den där känslan som är så väldigt omtalad när det kommer till hundträning. Den där känslan som inte riktigt går att sätta ord på, som man inte riktigt kanske vet vad det är men som ändå existerar. Man vet när den är där och man känner när den är frånvarande. Jag jagar den likt ett djur för tillfället men den infaller aldrig, stressen tar över och trots att min hund ändå kan prestera fint så går jag besviken hem.
Slår upp mig själv över att inget är så som jag vill ha det. När det kommer till freestylen så vet jag ju precis att exakt allt är mitt fel. Jag har tränat upp Fasa och det funkar inte. Jag har misslyckat med min uppgift och det lyser igenom. Prestationsångesten över att ha en fantastisk arbetande ras slår till från andra hållet,
"hur kan man ens misslyckas med en malle?".
Kan se framför mig hur folk runt omkring viskar orden och intalar mig själv att hundvärlden kommer vända ryggen åt oss ifall vi inte lyckas på varje tävling.
"hur kan man ens misslyckas med en malle?".
Kan se framför mig hur folk runt omkring viskar orden och intalar mig själv att hundvärlden kommer vända ryggen åt oss ifall vi inte lyckas på varje tävling.
3 kommentar(er)